Om att släppa taget

Ur min dagbok om Per

När Per började i skolan, startade ett ganska regelbundet skrivande för mig i en dagbok, som kom att handla om livet med min härlige unge. Tanken var att Per, som vuxen man ville veta mer om sin barndom och då skulle boken finnas där för honom att hitta minnen i, att glädjas åt och kanske fälla en tår över. Mest av av allt hoppades jag att boken skulle ge honom länkar till att förstå sig själv och sin omvärld. Min tanke var att ge boken till honom i födelsedagspresent. Imorgon skulle Per ha fyllt 30 år. Det hade varit en perfekt dag för "Boken om Per"!

Här kommer ett utdrag ur boken:

18 aug 1987

Idag var din första skoldag. Du har blivit en stor kille nu. Oj, så fort tiden har gått. Nyss var du en knubbig baby, nu är du en lång och rätt så kraftig skolpojke. "Jag är som en gepard", skulle du ha sagt om dig själv, "snabb och smidig, men orkar inte så långt."

Det där med tiden och hur snabbt den har gått, gäller nog mer för andra än för mig. Jag har levt så intensivt med dig, väl medveten om att den här stunden kommer aldrig tillbaka, inte heller den här, eller den här....

Jag har dragit ut på tiden och njutit av att iaktta din utveckling ända sen du var ett litet "knytte" i min mage. Väntan på dig blev en lång, spännande, harmonisk och rogivande tid, då världen runt om inte betydde något. Dina små sparkar och vändningar böljade över min mage och fick mig att skratta. Många var de samtal jag hade med dig då. Samtal som finns kvar inom mig som ett varmt, mjukt minne av mitt "Knytte".

Du har gett mig så mycket glädje och mängder var de tillfällen av stolthet som jag fick uppleva tillsammans med dig, som din glädje att vistas i vatten, redan vid några månaders ålder ville du flyta både ovan och under vatten, din aptit, din nyfikenhet, din energi och din förmåga redan tidigt att lyssna , din iver att fråga och att försäkra dig om att du förstått svaren.

20 aug 1987

Du är redan en stark personlighet med många olika sidor, vissa är motstridiga.
Du vill jobba noggrant och göra allt ordentligt men samtidigt tryter ditt tålamod, vilket kan få tårarna att flöda längs dina mjuka runda kinder. Du är tuff och aktiv, vill klättra i träd högt, högt, dyka från höga trampoliner, åka motorcykel, cykla snabbt, ditt hår är varje dag fuktigt efter dagens bravader. Du har också en mjuk och lugn sida. Mia, 9 år, en mjuk och känslig flicka är din "bästis" just nu. Ser du henne på gården vill du genast ut och leka. "Varför tycker du så mycket om Mia," undrar jag då. "Vi har samma fantasi, mamma,"blir ditt svar. Och jag förstår. Jag skulle själv vilja vara din lekkamrat, vara Mia. Det går så lätt att prata med dig. Jag börjar spinna på en sagotråd, du följer och vi väver vidare.


Även om du är en fartfylld, aktiv unge, är du sällan dumdristig. Du lyssnar noga och uppmärksamt på vilka faror som kan finnas i omgivningen och försöker att tänka dig för. Du öppnar aldrig ytterdörren, utan att fråga vem som står utanför. Du dyker inte utan att ha kollat djupet och du klättrar inte utan att först känna att grenen håller. Det känns som om du förbereder dig noga för ditt fortsatta liv.













En annan "bästis" är Janne, som visar det motstridiga i din personlighet. Här glömmer vi fantasi, nu råder action. Krig, farliga robotar, vapen, "he man" av olika slag dominerar leken.
Men också här finner du glädje. Idag då du och Janne lekte i ditt rum kom du ut till mig och sa: Mamma, jag skulle önska att Janne var min bror och på "fritis" i eftermiddags sprutade tårarna av ilska och besvikelse, då Janne hade sett glad ut, då jag kom för att hämta dig. Du trodde nog att han ville leka ensam med Jonas. Ibland klarar du rivalitet utan några problem och hittar någon annan att leka med, men ofta blir du ledsen och jag är glad att du så gärna pratar om det, är så öppen med hur du känner. Att du inte gömmer besvikelse inombords, djupt ned i något litet fack och bär det med oöppnat in i tonåren och ditt vuxna liv.

Ibland ser jag mig själv så kristallklart i dig, ser både mina goda och dåliga sidor. De goda ger en känsla av trygghet, det är sidor som jag vet att du kommer att ha glädje och nytta av. De dåliga skrämmer mig, ingen vet bättre än jag hur jobbiga de kan bli för dig. Både det goda och det mindre goda ger en stark känsla av samhörighet, som att leva om sitt liv, se det utifrån. Det spännande med dig är dock den del, som inte är jag, inte är Lennart, utan DIN alldeles egen, unika DU. Den sporrar min nyfikenhet, den vill jag lära känna och förstå.

Och hur kan du vara borta förresten? Jag ser dig ju överallt!

Träffade Mona-Lisa under hennes första riktiga semester i det fina lilla torpet utanför Katrineholm. Hon visade mig sitt barndomshem alldeles strax intill, där stallet stod fullt av små hästar men hundkojan på gården var tom på hyresgäster. Mina tankar gick som oftast till Per och jag tänkte, att han skulle nog liksom jag ha glatt sig åt Mozas sällskap, naturen och idyllen här. Hemma i "Blå boken" slår jag upp en sida, skriven av Mona-Lisa till Per.

Slumrade efter tomheten

Döden väckte mig

Jag glöder än

...............

Jag letar efter dig, efter livet och kärleken.

Jag letar efter dig för att du försvann så spårlöst.

Man kan inte bara gå bort så där utan förvarning!

Det borde vara olagligt.

Och hur kan du vara borta förresten? Jag ser dig ju överallt!

På bänken här intill eller när du dyker ner i vattnet,

Eller när du står där i baren. Me en öl och cigg.

Mössan, dina lockar och din väska. Söderkällaren.

Eller i min källare, där till vänster om mig i röda soffan,

med gitarren eller med diktboken i handen.

Jag hör dig harkla...

Du mumlar något om att du vill ta om det.

Från början.

Du ropar; jag vill ha "Pasta a la tillan"! Du slänger ur dig pikar

och skrattar ännu mer. Det smittar.

En dikt av Per

Theran "Bill" meets Per in Alicante

Per berättade ofta om sin vän Bill, som han träffat i Alicante. De läste båda spanska på universitetet där och delade en lägenhet tillsammans med ytterligare en person, Carlos. Bill var från Pennsylvania, USA. Han hade tagit körkort och tillsammans köpte de en gammal bil, så de kunde ta sig till skolan och runt i Spanien på loven. Att de hade haft superkul gick inte att ta miste på. Per ville gärna att jag skulle träffa Bill och vi pratade om att kanske åka till Costa Rica, då Bill och Marisela skulle gifta sig. Marisela är född i Costa Rica och har hela sin familj och släkt där. Per fick aldrig uppleva Costa Rica, men efter det att Bill varit och besökt mig här i Stockholm och delat fina Per-minnen med mig, bestämde jag mig för att åka. Vid det laget hade Bill hunnit både gifta sig och bli pappa till gudomligt söta Theran, Lijen, Per, som bara han var trippen värd.

Här berättar Bill hur Per och han först möttes

Inför mötet med ett Nytt År

Det här är en artikel skriven av mig. Den publicerades i FEBE-bladets december nummer. FEBE är en förening för människor, som mist sitt barn. Jag är tacksam för att FEBE finns, även om jag själv inte är någon aktiv medlem, utan vandrar vid sidan om och deltar , då jag orkar och vill. Här finns människor, som vet vad det värsta innebär. Här finns människor som kan lyssna och förstå att sorg är olika.

Temat denna gång var "Bemötande" och min artikel handlar om min längtan efter att få möta Per.

En sann vän- Amirs tankar om livet och döden

Hej Ylva!

Det var länge sen vi sågs eller talades vid.

Jag såg annonsen i tidningen och kände att

jag vill skicka en hälsning och skriva några rader.

Jag tänker ofta på Per och vad han betyder för mig, vid såna här tider som födelsedagar så blir det lätt att man tänker på livet och döden.

När jag tänker på Pers död fylls mitt hjärta av sorg och saknad, för han var en sann vän och dom växer inte direkt på trän. Men samtidigt som jag känner sorgen,så är jag lycklig, att ha haft en sån bra människa i mitt liv.

Så mycket som han verkligen levde och njöt och nästan alltid med ett leende på läpparna, han var dessutom alltid ärlig och hade goda avsikter, vilket är en sällsynt egenskap.

Han lärde mig en hel del om livet, bl.a så var han en man som tog för sig i livet och satt aldrig och väntade. Per var otroligt intelligent och det är nåt jag uppskattade mycket.

Han är fortfarande en inspiration för mig, han visade att

man kan klara vad som helst om man bara ger sig fan på det.

Jag är lycklig och glad för den tiden vi fick tillsammans

som vänner och alla fina minnen.

Ta hand om dig och tack för en fin bloggsida!

Hälsningar Amir