Och hur kan du vara borta förresten? Jag ser dig ju överallt!

Träffade Mona-Lisa under hennes första riktiga semester i det fina lilla torpet utanför Katrineholm. Hon visade mig sitt barndomshem alldeles strax intill, där stallet stod fullt av små hästar men hundkojan på gården var tom på hyresgäster. Mina tankar gick som oftast till Per och jag tänkte, att han skulle nog liksom jag ha glatt sig åt Mozas sällskap, naturen och idyllen här. Hemma i "Blå boken" slår jag upp en sida, skriven av Mona-Lisa till Per.

Slumrade efter tomheten

Döden väckte mig

Jag glöder än

...............

Jag letar efter dig, efter livet och kärleken.

Jag letar efter dig för att du försvann så spårlöst.

Man kan inte bara gå bort så där utan förvarning!

Det borde vara olagligt.

Och hur kan du vara borta förresten? Jag ser dig ju överallt!

På bänken här intill eller när du dyker ner i vattnet,

Eller när du står där i baren. Me en öl och cigg.

Mössan, dina lockar och din väska. Söderkällaren.

Eller i min källare, där till vänster om mig i röda soffan,

med gitarren eller med diktboken i handen.

Jag hör dig harkla...

Du mumlar något om att du vill ta om det.

Från början.

Du ropar; jag vill ha "Pasta a la tillan"! Du slänger ur dig pikar

och skrattar ännu mer. Det smittar.